"Det formade vem jag är"

Simon Jansson är 24 år, född och uppväxt i Orsa där han bott större delen av sitt liv. För ungefär sex år sedan gick Simon ut gymnasiet i Orsa där han gått IV-programmet. Han hade gått anpassad studiegång och läst några ämnen i taget.

Jag hade väl klarat av ungefär två av tre år kan man säga.

Simon har Aspergers syndrom, vilket innebär utmaningar inom social interaktion, ömsesidig kommunikation och föreställningsförmåga.

För mig så är Aspergers syndrom en diagnos som speglar bara en liten del av vem jag är, alla som har asperger är inte lika utan vi har liknande drag och har ofta mött samma svårigheter i livet.

I vardagen får Simon, pga. diagnosen, tänka lite extra på att han behöver tid för sig själv där han kan återhämta sig för att orka med livets alla saker.

Om man tar sociala situationer som ett exempel så varierar det från dag till dag hur mycket jag orkar, återhämtning för mig själv är väldigt viktigt.

Har aldrig ångrat sig

Studievägledaren på gymnasiet tipsade Simon om olika skolor som hade kurser för människor med funktionsnedsättningar. Simon letade också själv och hittade bland annat Baskursen på Fellingsbro folkhögskola, en kurs som riktar sig specifikt till personer med högfungerande autism, Aspergers syndrom eller annan diagnos inom autismspektrum utan utvecklingsstörning.

Jag sökte till några av skolorna jag hittat information om och jag kom in på Fellingsbro och en annan.

Varför valet föll på just Baskursen i Fellingsbro förklarar Simon med intrycket han fick i maj 2012 under Prova-på-kursen som alla måste gå för att få börja på Baskursen. Simon säger att han kände att han trivdes väldigt bra under de tre dagarna som prova-på-kursen ägde rum. Att det var bra personal och en bra grupp.

Jag kände att jag passade bättre in i gruppen här.

Men allting kändes inte bara bra och självklart. Det fanns tvekan också, inte gällande att söka till kursen, till att tacka ja till platsen eller till att ta steget och börja kursen. Men den första tiden på kursen var en utmaning. Simon säger öppet att de första veckorna var jobbiga eftersom det var så mycket nytt och att han då övervägde att hoppa av.

Det var en stort steg att flytta hemifrån, att bo själv, att finna sig i nya rutiner och att vistas med nya kamrater.

Men Simon valde att möta utmaningen och han har aldrig ångrat sig. För bara han kom över det ”lilla guppet”, som han kallar den första tiden på Baskursen, så blev det bara bättre.

Efter några veckor blev det bättre och bättre. Och sedan fortsatte det att vara hur bra som helst under hela skolgången, säger Simon och skrattar.

Baskursen blev Simons möjlighet att ta första steget till att lära känna vem han verkligen är, hur han fungerar och vad han behöver i vardagen för att det ska fungera.

Det var både jobbigt och skönt. Det var jobbigt för att jag var tvungen att utmana mig själv. Men när det gick bra så kändes det värt mödan. Det var en process där hela min person var inblandad.

Efter ett år på Baskursen var det dags för nästa steg. På Baskursen jobbar man mycket med framtidsfokus och man gjorde studiebesök på skolans andra kurser, bland annat Allmän grundkurs. Allmän grundkurs är behörighetsgivande, men man jobbar också mycket med självkänsla och självförtroende. Simon fattade tycke för Allmän grundkurs och sökte dit.

Jag tyckte att lektionerna var uppbyggda på ett bra sätt. Det var en gemytlig och trevlig klass, en bra grupp. Det kändes som något jag ville vara en del av.

"Två av de bästa åren i mitt liv"

Mycket positiv bekräftelse och att man tog tag i situationer och hittade lösningar på det som inte fungerade. Det är några av framgångsfaktorerna som Simon räknar upp om Allmän grundkurs. Sedan säger han också att det är givande att många kursdeltagare är likasinnade och att man upplevt samma saker. Det gör att man kan diskutera svårigheter öppet eftersom det finns en större förståelse, man kan peppa varandra.

Åren på Allmän grundkurs är två av de bästa i mitt liv. Det är en erfarenhet som jag bär med mig för resten av livet. Jag lärde känna mig själv på riktigt, byggde upp självförtroende och självkänsla. Det formade vem jag är. Och det hjälper mig i mitt yrke idag, utan det skulle jag inte klara det jag gör idag.

Idag jobbar Simon som elevassistent på en högstadieskola i Orsa. Han jobbar med elever som behöver stöd på olika sätt. Och han använder mycket av det han lärde sig på folkhögskolan för att hjälpa andra.

Jag skulle aldrig klara det utan min resa här.

Efter Allmän grundkurs var Simon redo för ytterligare ett steg. Att göra klart sin gymnasiekompetens. Han saknade fullständiga betyg från gymnasiet och sökte till Allmän kurs på Fellingsbro för att fixa detta.

Man gjorde en bedömning utifrån de betyg jag hade och jag fick en studieplan på ett år på allmän kurs.

Skillnaden mellan Allmän grundkurs och Allmän kurs var enligt Simon främst att det var mera individuellt på Allmän kurs.

På Allmän grundkurs var gruppen i fokus, medan det på Allmän kurs var tydligare att man jobbade för att få ihop sin egen gymnasiekompetens.

Simon grejade sin gymnasiekompetens, men när han blickar tillbaka är det framför allt tiden på Allmän grundkurs han återkommer till. Och personalen, på hela skolan, som han säger gjort stort avtryck på honom. Han lyfter även själva atmosfären och förhållningssättet i stort.

Man känner sig välkommen och man känner sig aldrig utanför. Det spelar ingen roll varifrån man kommer, alla är lika.

Simon menar att allt det goda han mötte på Fellingsbro folkhögskola, all den hjälp han fick för att våga utmana sig själv och att utvecklas vidare har fått honom att vilja hjälpa andra som har samma utmaningar som han haft. Därför trivs han väldigt bra som elevassistent på högstadiet i Orsa.

Vid sidan av studierna på Fellingsbro folkhögskola engagerade sig Simon också i elevkåren. Han satt två år totalt, ett år som ledamot och ett år som ordförande.

Det var en rolig upplevelse att få vara med och påverka hur skolgången ska fungera. Elevdemokrati är viktigt.

På frågan om Simon hade kunnat föreställa sig själv som ordförande när han började på Baskursen för snart sex år sedan kommer svaret omedelbart.

Aldrig i livet. Kommer aldrig att hända. Det första året ville jag bara undvika all uppmärksamhet. Men sedan började man våga mer och mer.

Vad skulle du vilja säga till andra?

Våga ta steget att förändra ditt liv till det bättre. Det kan och det kommer att bli en jobbig väg, men det kommer bli bra i slutändan.