Idag vågar jag mer

När hon började på Allmän kurs på Fellingsbro folkhögskola vågade hon knappt gå in i klassrummet. Det är en resa som visar vad personligt mod och en stöttande miljö kan åstadkomma.

Det är nu tolv år sedan Pernilla Bodin lämnade Visby på Gotland där hon är född och uppvuxen. Hon hade träffat kärleken och flyttade med till Fellingsbro. Pernilla var då 21 år gammal, saknade gymnasieutbildning och behövde något att göra om dagarna, som hennes pojkvän uttryckte det. Tur då att det låg en folkhögskola på orten där man på Allmän kurs kan läsa in gymnasiet.

Jag sökte, fick komma på en intervju och kom in direkt!

Men det var med blandade känslor Pernilla började sin resa på Fellingsbro folkhögskola. Hennes erfarenhet att skolor var inget att glädjas över, gymnasietiden i Visby varade i bara ett år. All mobbning gjorde att hon helt enkelt inte orkade gå kvar.

Det kändes som att återvända till något destruktivt, men ändå lite spännande.

Matsalen var värst…

Pernilla brottades med social fobi och vågade till en början knappt gå in i klassrummet. Matsalen var värst, där gick hon inte in överhuvudtaget. Pernilla förklarar att om det hände något oförutsett, något som hon inte var förberedd på, då gick hon ut ur rummet direkt och raka vägen hem på grund av att det blev för jobbigt. Men med tiden blev det bättre.

Jag kunde fortfarande behöva gå ut ur klassrummet, men bara för 5-10 minuter och sedan kunde jag gå in igen.

Anledningen till förändringen säger Pernilla är all stöttning hon fick. Det var de där småsakerna man sa och gjorde. ”Tycker du att det är jobbigt? Testa att gå in med någon du känner och sätt dig där.” eller ”Ta med dig kaffekoppen och sätt dig i soffan i korridoren.”

Det var det som hjälpte. Att någon fanns där och hittade lösningar för mig. Jag kunde få gå in före alla andra i matsalen till exempel.

Pernilla lyfter även fram köks- och städpersonalens betydelse. De hade förståelse och satte sig in i hennes situation.

Det kändes som att all personal fanns där och stöttade.

I början var Pernilla väldigt osäker i sig själv. Hon tog aldrig kontakt med någon. Hon svarade när någon frågade henne något, ja, men det var aldrig hon som tog första steget. Men med tiden tog hon mod till sig och kunde sätta sig vid någon som var ensam. Pernilla berättar att hon under sin första omgång på Allmän kurs hade en vän, resten vågade hon inte prata med.

Jag tror att ingen vill vara ensam, det är bättre att sätta sig vid någon. Jag tog första steget, fast jag inte vågade. Ibland måste man bara.

Idag kan Pernilla se att hon fortfarande har svårt för det sociala, men det är inte på långa vägar som innan. Hon säger att hon vågar mer och att det är det största av allt. Förr brukade hon ”måla fan på väggen” inför kommande situationer.

Jag målade en bild av vad jag trodde förväntades och allt i bilden var jobbiga saker som är svåra för mig. ”Det här klarar jag inte”, sa jag till mig själv. Det gjorde bara att jag begränsade mig själv. Man kan säga att jag målade en bild av misslyckande.

Det var när hon sakta men säkert lyckades släppa de tankarna som blev det bättre. Det var inte lätt men Pernilla säger att man klarar mer än man tror.

All personal stöttade

Pernilla pratar om sin tid på Fellingsbro folkhögskola i termer av första och andra omgången. Hon började på Allmän kurs vårterminen 2007 och gick då till december 2009. Därefter valde Pernilla att ta en timeout då hon upplevde att hon inte var redo. Men sedan sökte hon igen till höstterminen 2016, ännu en gång till Fellingsbro. Och den här gången skulle målet nås. Att valet föll på Fellingsbro igen handlar om bemötande; Pernilla mindes hur all personal – lärare, elevassistenter, kök, städ och administration – fanns där och stöttade.

Man kunde bolla lite med alla. Det är lite konstigt men alla här har ju stöttat mig. Det var det som gjorde att jag valde att komma tillbaka hit för min andra omgång.

Hon gör en jämförelse med hur det var på gymnasiet och menar att personalen på folkhögskolan verkligen har tid för att hjälpa en.

Man är, hur ska jag uttrycka det, snällare. Det kanske är fel ord men du förstår kanske vad jag menar. På gymnasiet var det mer som: ”Det här ska ni göra. Punkt.” Det var mer strikt på något sätt.

Pernilla återkommer ständigt till hur avgörande tiden på Allmän kurs på Fellingsbro folkhögskola varit för hennes utveckling.

Det är tack vare folkhögskolan jag har kommit så här långt. All stöttning jag fått har gjort att jag idag vågar.

”Jag är så stolt över mig själv”

Samtidigt är det ju Pernilla själv som gjort det största jobbet, det är hon som haft modet att utmana sina demoner, även då hon inte vågat egentligen. När Pernilla blev klar med sin gymnasiebehörighet till våren 2018 höll hon ett tal på scenen inför hela skolan. Det är ett tal som många lärare, assistenter och övrig personal sent ska glömma, ett tal som förkroppsligar vilken oerhörd skillnad folkhögskolan kan göra i en människas liv. Det är så ofattbart stort när en person som knappt vågade sig in klassrummet, kliver upp på scenen för att hålla ett tal inför hela skolan.

Jag är så stolt över mig själv och vad jag har åstadkommit under mina år på skolan. Jag har vågat göra så mycket jag aldrig trodde jag skulle klara. Jag går självsäker härifrån. Nu är jag redo för ett annat kapitel i livet, utan hinder för första gången i mitt liv.

Det är en förändring och en personlig utveckling som Pernilla ibland själv förundras över. Hon berättar om en gång nyligen då hon skulle hämta ut kurslitteratur på universitetet. Efteråt kom hon på sig själv med att hon bara gjorde det, utan att tänka igenom alla moment innan och jaga upp sig, vilket var kutym innan.

Det var så skönt att slippa alla onödiga tankar. Jag tänker ofta att det där kunde jag inte göra för bara tre år sedan.

När Pernilla blev klar med gymnasiebehörigheten var hennes första tanke att hon ville jobba för att få en kort paus från plugg. Nu blev det inte så eftersom hunden, hennes klippa i livet, gick bort. Kort därpå kände Pernilla ändå att hon ville fortsätta plugga. Efter att ha tittat runt bland högskolor och universitet och gjort högskoleprovet så bestämde hon sig: nu är det dags! Pernilla sökte in till olika utbildningar och kom in på ämneslärare i svenska och engelska på Örebro universitet.

Jag har alltid velat bli lärare så det känns väldigt bra faktiskt.

Studierna som hon inledde höstterminen 2019 går bra och Pernilla tycker inte att det är särskilt svårt, bara man förstår vad som förväntas av en.

Egentligen är det lite som att gå här på folkhögskolan, det är inte så fruktansvärt högt tempo.

Ändå är tanken på att studera på universitet svindlande. När hon började Allmän kurs på Fellingsbro kunde hon inte ens föreställa sig en sådan tanke.

Det var 1 000 mil bort, fanns inte ens på kartan. Jag trodde inte ens att jag skulle klara de här tre åren.

Men en termin i taget, resonerade Pernilla. Samtidigt har drömmen alltid funnits där, drömmen om att bli lärare.

Den har jag haft sen jag var pytteliten och den har hjälpt mig att fortsätta kämpa när det varit tufft.

Våga gå din egen väg

Hon tror på folkhögskolan som en plats där man kan växa i sin egen takt utan att behöva känna stress och press på att leverera i tid. Om den hjälpt henne kan den säkert hjälpa andra också, menar hon, och tillägger att hon tycker att man ska strunta i vad alla andra tycker och gå sin egen väg. Hennes mamma sa: ”På folkhögskola går det bara idioter, det där är inget för dig”

Men jag struntade i det, jag gjorde det jag tyckte var bra.

Nu är Pernilla på sin första praktik, på Stadsskogsskolan i Lindesberg, och när vi träffades hade hon precis varit där och bekantat sig.

Jag brukade ha fruktansvärd ångest inför sådana här situationer. Men nu var jag inte ett dugg rädd när jag åkte dit och det kändes så himla skönt!